elinter

Eftersom jag inte kan förklara på ett bra sätt för personer jag träffar varför jag är som jag är kände jag att jag behöver förklara mig någonstans och det blev här. Varje dag är det hundra saker jag bara skulle vilja säga alla om hur jag känner eller jag mår. Men jag håller mycket inom mig. Jag vill inte vara gnällig, jag vill inte vara behövande precis som många andra känner. Jag läste precis igenom några av mina gamla inlägg här i bloggen då jag känt mig lite extra gnällig det senaste och såg att jag faktiskt mått dåligt ett bra tag.  

 

Det är inte så att jag har ett dåligt liv, jag älskar mitt liv, det är bara det att många små saker som gör hinder på vägen gör den mindre bra då och då och nu är det många hinder. VIll du inte läsa om hur jag känner/gnäller är det nog dags att sluta läsa nu, men vill du veta och förstå är det nu du ska läsa nogrant. 

 

Vi börjar med skola och jobb.

Det är väldigt mycket blandade känslor, ska jag fortsätta plugga, vågar jag säga nej till jobbtider? Vilket ska jag prioritera? Jag vill ha och behöver pengar, jag vill starta mitt egna liv och ha en stor buffert. Jag vill flytta hemifrån. Det jobbiga är att jag har tappat lusten att studera, men eftersom jag jobbar där jag jobbar får jag jäömt frågan "hur går det med studierna" "hur många år har du kvar". Jag brukar svara ärligt att jag inte vet. Men det är så sjukt svårt ibland då jag vet att vissa ser upp till mig och vissa bara önskar och väntar på att glädjas åt "att jag inte lyckas med studierna" och vill lägga av. Grejen är att jag ser inte det som ett misslyckande att inte fortsätta med studierna, jag ser det som en fortsatt väg för mig o göra det jag har lust med och vill. Just nu är jobbet mer utvecklande än skolan för mig. 

 

Dock är det med blandade känslor jag brukar gå till jobbet, speciellt den senaste veckan. Sen ungefär ett år tillbaka har folk börjat kalla mig "IcaElin". Det kanske inte ligger något bakom det och många av dem som kallar mig det brukar jag umgås/festa med. Men det jobbiga med det namnet är leendet de (nästan bara killar som kallar mig det) får fram i samband med att de säger det. Eftersom jag i princip blev mobbad på grundskolan och varje gång någon i grundskolan sa något till mig tog fram detta leendet kopplar jag automatiskt leendet till mobbing. Driver dom bara med mig eller gillar dom mig verkligen som de säger, och visar det på detta (konstiga) sättet? 

 

I lördags när jag och Sara var ute och tog några drinkar ringde en av dessa killarna jag brukar festa med upp mig (tänker inte skriva namn) och vi bestämde att vi skulle ses på Lagerlunden, väl inne där sitter vi och pratar lite och jag kollar lite bilder i hans mobil. När jag sitter där och läser i mobilen ser jag att det kommer upp en avisering längst upp i mobilen " ---- har lagt upp en bild i gruppen IcaElin". Kvick som jag var hann jag rycka undan mobilen utom räckhåll för killen som ägde mobilen och går ifrån bordet för att kolla upp var detta handlade om. Det jag då såg var en hemlig facebookgrupp med 12 medlemmar, bara killar måste nämnas där de tar smygbilder på mig och lägger upp, eller bara kommenterar och skriver om mig. Det är bilder från jobbet, när jag festar och bilder som jag antar att de kopierat från facebook. Jag ville inte läsa så mycket vad det stod och jag såg inget elakt i gruppen om mig, men det som äcklar mig är att man tror att det ska vara okej för att jag ändå inte skulle få reda på det, och att 12 killar sitter och skriver om mig,bara MIG! En sak att diskutera med någon kompis eller om alla i gruppen var mina vänner, men så var inte läget, många av dem känner jag knappt ens.

 

Jag har valt att förlåta de som var med då jag inte tror att de menade mig illa egentligen vilket jag också såg på deras skamsna miner när jag skällde ut dem efter noter och gråt, med jag har inte glömt det. Hädan efter kommer jag vara ännu mer reserverad inför vad jag säger till "vänner och bekanta" även om jag egentligen bara skulle vilja skrika.

 

 

Del två kommer när jag orkar.